Det är 3 timmar kvar till landning på JFK och alla omkring mig sover förutom den flitige herren på min högra sida som får mig att också vilja datorjobba i mörkret. Han ser väldigt proffsig ut med sjal i halsen och allt. Kammade silvervågor i håret och klackring har han också.
Frank Sinatra sjunger för mig till min andra pava vin.
På min vänstra sida sitter Selma Berisalic och sover (eller Selma Starfinger om man ska använda hennes artistnamn). Selma har orangerosafärgat långt hår, är från Bosnia-Herzegovina, har examen från Esmod i Berlin och bor nu i New York City.
Vi har rest ihop både till och från Berlin eftersom the Createurope Team var så pass fyndiga att de förbokade oss i platserna bredvid varandra på långflygningen in till Berlin så att vi skulle ha chans att bonda ordentligt som konkurrenter innan landning.
Men det var bra gjort, hon var väldigt trevlig.
Det säger dock en hel del om upplägget på de senaste dagarnas erfarenhet av Createurope The Fashion Academy Award.
Det här är andra gången jag blir hämtad på flygplatsen av en chaufför som håller upp en namnskylt med mitt namn på. Första gången var i New Dehli när Emelie hade förbokat en icke engelskpratande indier som körde speedway med mig i en tveksam bil fram till ett hotell på en bakgård full med vildsvin.
När jag i torsdags morse klev ut på Tegel kunde det i alla fall konstateras att utvecklingen tagit ett kliv framåt. En vit skåpbil tapetserad i Createuropedekaler körde mig till hotellet tillsammans med ett välkomstkit med information om Berlin och ett gestaposchema för de kommande dagarna.
Ingen lyckad resa utan vapendragaren Els-Marie som kom inflygandes till min undsättning redan samma kväll fullmatad med humor och hela min kollektion med skor.
Vi blev underhållna av vin och pianist i baren på vårat 2-stjärniga Ibis Hotel fram till 3 på natten samtidigt som det ljögs ihop en smattrande kollektionspresentation inför mitt möte med juryn nästa dag.
29 finalister från de flesta länder i Europa hade flugits in med dam eller herrkollektioner. Det hade i sanningens namn inte varit helt illa för tävlingens kvalitet om endast hälften varit där men en gissning är att man ville ha så pass stor spridning som möjligt från hela Europa. Den bättre hälften var dock alla starka designers med väl genomförda kollektioner så konkurrensen var onekligen befintlig, det fanns mycket fint att titta på under repen som pågick under hela lördagen under ledning av Silvia Kadolsky.
Man behövde inte vara orolig för att missa något i upptakten till lördagskvällens final. Var man än gick hade man en Createurope-medarbetare som sa till en vilka man skulle prata med, vad man skulle göra och vad man skulle äta. Givetvis skedde all direktion med hela handen.
Tävlingens kanske mest rörande inslag var synen av Demitris Zafeiriou från Grekland som hade med sig sin pojkvän som assistent. Han måste ha väntat på den tjänsten i flera år för han var imponerat hängiven sin designer. Var än Demitris gick i sin gula basker så struttade assistenten efter hack i häl krampaktigt ihållandes sin ledares handväska.
Givetvis fanns det också ett lass med andra pojkvänner till deltagarna men de var mer av standardsort, alltså väldigt ointresserade och uttråkade av flickvännens never ending fitting med sina modeller.
Det är då man har en egen Els-Marie som fixar stofférstygn utan att blinka.
Sverige blev till slut utan pris men representanten var glad ändå. Det var en underhållande gala med 2 konfrencierer som var som klippt och skurna ur en Eurovision Song Contestfinal i Riga. En kille med arty glasögon som bara kunde prata tyska (i likhet med de flesta andra tyskar) och en galen japanska vid namn Moon som bakom kulisserna helst bar ett plommonstop med ett vitt frågetecken på hela tiden.
Moon underhöll publiken med 2 udda klädbyten under aftonen samtidigt som hon också försökte leverera sina repliker på engelska. Hon avslutade allt med att yla opera till singbackpop.
Bilder från visningen kommer vid ett senare tillfälle.
