Crossoverdressing

Att folk tenderar ha en massa underlättnadstrix för sig om dagarna är ju inte ett helt okänt faktum. 

I Stockholm förekommer ofta dessa trix i cykelrelaterade situationer; t ex glömskan av det ena instoppade byxbenet i strumpan efter cykelfärden eller den kanske mest uppenbara; in och handla mat på Konsum med cykelhjälmen på. 

I det sistnämnda fallet är det i och för sig lite oklart om personen i fråga medvetet visar sig obrydd eftersom den ändå, trots superlång kö, anser sig vara mer ute på cykeltur än ute på shoppingrunda.

Hur man än väljer att resonera så är båda exempel på underlättnadstrix som också skulle kunna samlas under termen Crossoverdressing.

I New York är det inte helt ovanligt att man matchar bygghjälmen till kavajen direkt utanför porten och sen promenerar fyrtiotusen gator till jobbet. Allra helst åker man färja och tunnelbana en bit på vägen också i full skrud. 

Men få Crossoverdressings är dock så underhållande som Kostymnisse med slipsoro.

Jag kan aldrig bestämma mig för om handlingen utförs i vetskap om att man är en slafspelle och att man därför i förebyggande syfte vill rädda dyrgripen. I sådana fall skulle man ogärna sen efter lunchen vilja lyfta på slipsen på merparten av finansvalparna och inspektera skjortan. 

Tanken har också slagit mig att man nonchalant slänger slipsen över axeln som en kod till andra finansvalpar signalerandes att man minsann varken använder accessoaren som hakklapp ELLER som förklädnad till slafsfasoner. Man vet alltså bättre än så och vill därmed rentvå sig själv i leken.

Oavsett vilket av alternativen man väljer så är det sen enormt roligt att bevittna hur kostymnissen glömmer bort sin lunch-show off och återgår till sitt professionella businessjag.

Frågan kvarstår förstås om det verkligen är en glömska. Fläckfriheten kanske rentav är en dubbeltydig kod som kan komma att vara avgörande under eftermiddagens handskakningar. 

Detta symboliserar en businessman med rent mjöl i påsen. 

Sis Biz

Smorgasbord after disco

Regnet dominerar numera dagarna and I'm lovin it. Äntligen kan man gå loss och bli människa på låg hastighet. 

Min gudson Loves pappa Mattias är i stan och bjöd idag in till brunch på Aquavit. Very well.

Smorgardsbordsrookie eller ej- alla gäster ges i menyn chansen att plugga ordningsregler på hur förloppet ska gå till. Vi lusläste såklart från början till slut eftersom man som svensk ogärna vill screw up med sill och potatis på internationell mark. 

Chef Samuelssons smaklökar var inte dumma en loj dag som denna. Det kan också konstateras att inredningsarkitekterna vänt in och ut på sig själva för att få till så många raka linjer som möjligt i lokalen. 

Men det var sköna stolar. 

Tokion Magazine ställde igår kväll till med Arthur Russell Movie After Party i China Town. 

Troligtvis hade inte många i partypubliken nån större aning om att det också var en film med i görningen men det spelade ingen roll, det fanns en discokula.

Kvällen började dock redan ganska tidigt i baren på Nobu's systerrestaurang Mai House tillsammans med Lotta som är i stan och praktiserar på just Tokion. 

Vår bartender Rahman, som visade sig ha ett 8-årigt långt förflutet på Nobu, var till min förtjusning väldigt delgivande om Robert De Niros favoritdrinkar. 

Som sann maffiaanhängare vore man förstås i det läget dum om man inte också försökte kamma hem recepten till resten av familjens drinkbricka- med Scorsese och Pacino i spetsen. 

Det verkar härja en del Pastis mellan herrarna vilket var jobbigt att höra för det finns verkligen godare grejer. Jag inser att det kan komma att bli min sociala drinkdöd i bättre sammanhang. 

What to do. Man får jobba fram en Scarface-page och öppen coctailklänningsrygg i stället. 

The Knitting Factory

Mitt wallraffande i experimentellmusikland fortsätter. 

Efter debatten mellan Obama och McCaine ikväll hamnade jag på The Knitting Factory som ligger precis runt hörnet från där jag bor. 

Den här gången var det Gaspar Claus tur att spela cello för mig. På hans MySpacesida kan man lätt tro att det är galenskaper på gång fast i verkligheten är det mer avskalat och finstämt än så. Visuellt är ett annat ord. 

Återigen funderade jag över min snedsegling i Kommunala Musikskolan när jag betraktade Gaspar sittandes ensam med sin cello framför sammetsdraperier på en enkel träscen. Det blev inte särskilt mycket bättre av att hans gästartist Kristen sen svävade in i minimohairklänning och började spela- såg.

Jag säger då det. Alla har vi våra färdigheter. 

Hon var ett väsen den där Kristen. Inte helt olik en alv. Duktig på såg och sjöng lite som Stina Nordenstam. 

Klink klink klick klack tog jag sen med mig funderingarna hem i natten genom regntunga skyar. 

Klavertramp i karriären

Ibland kan man ju fundera på vad man ägnat sig åt hela livet när man stöter på nån som Dorit Chrysler- ett levande facit på theremin.

Igår kväll spelade hon på The Stone i East Village, ett icke vinstdrivet litet utrymme tillägnat avant garde och experimentell musik, http://www.thestonenyc.com

I enkelheten av 40 kvm, några fällstolar och spartansk scenbelysning ställde hon sig längst fram i blont hårrufs, vita klackar och vintageklänning och började långsamt fylla lokalen med sin magi.

Hon sjöng och sjöng hur skört som helst och gestikulerade samtidigt fram en hel konsert på sitt instrument. 

Jag satt där i värmen och förbannade mig själv för att jag inte hade vättet att tänka lite mer outside of the box när jag valde piano i Kommunala Musikskolan i fyran. Vilket jäkla äss i rockärmen det skulle vara att gå loss på en theremin-trudilutt ibland.

Min vän Margarita har gjort den här musikvideon till Dorit Chrysler's "Sustain Me"

http://www.youtube.com/watch?v=TIMLLkFdUH4

Och som så många andra kvällar slutade sen allt på baren Les Enfants Terrible som stänger kl 1 men har öppet till 4.

Gothic dark glamour on Fashion Av.

"Unlike the living and dying body, fashion is neither dead nor alive. Like the vampire, fashion is undead. " säger Valerie Steele som har kurerat en finfin Gothic Dark Glamour-utställning på The Museum at FIT. En liten men tillräckligt god uppslutning av haute couture-dramatik från världens top designers rymda under ett och samma tak.

Financial run

Min hyresvärd Max, en finanskille med snabbt liv, hann jag inte träffa mycket innan han drog iväg for good förra veckan. Men jag snappade i alla fall upp att han brukar morgonjogga. 

Så flashig vill jag också vara tänkte jag och frågade honom vilken runda han rekommenderar.

"Spring ner Duane mot strandpromenaden, runda sydspetsen på ön och spring tillbaka in vid Brooklyn Bridge". 

Är du galen, tänkte jag. Det är ju skitlångt.

"Det är en korta rundan" fortsatte han och jag valde att inte prata vidare om det. 

Men i morse bestämde jag mig för att ta mig an den korta rundan. Kan Max, kan jag tänkte jag och höll såklart på att stryka med på kuppen.

Det är en jäkla tur att man inte är kändis också och behöver riskera att ha en massa paparazzis hack i häl. 

Jag undrar hur dom gör dom där kändisarna. Ligger dom i hårdkonditionsträning i en mörk grotta innan dom drar ut eller för man har ju aldrig sett en endaste bild på nån som står och dör vid en lyktstolpe.

Vid närmare eftertanke så är det kanske just det som är tricket. Man kanske måste lägga på sitt kändisfilter lite mer och låtsas vara ruggigt jagad av paparazzis nästa gång man flashar ut.

Det är kanske först då det blir en sann sport.

Brunch n' heels

Till brunchen idag på Bread i SoHo kom Therese dragandes med en nyinköpt iPhone- rykande färsk från Union Square med knäckt kortsida och allt.

Det är verkligen en oklanderligt tjusig liten sak den där telefonen även om ingen av oss förstår hur man använder den än.

Therese visade dock upp större talang i shopping under eftermiddagen. På mindre än 5 minuter rodde hon hem 2 par välbevarade puppor från Daha Vintage på Lower East vilket kan ses som rätt imponerande. 

Själv förblev jag helt klacklös och fick lov att tröstköpa en massa jorbgubbar och liljor på vägen hem.

Pickles

En ambitiöst rolig barhoppingkväll i regi av Jonas i går ledde till en utslagen stackare i gräset idag. En eftermiddag under solen med Undercover och Mr. Miyake ur Salka Frågar, kaffe och fågeln Pickles. 

Scarlett och New Jersey

Till min förtjusning ser jag under förmiddagen att Le Pain Quotidien nu också öppnat i Greenwich Village. Jag slår mig därför ner med senaste numret av AnOther Magazine för lite quality time tillsammans med AM Homes drömska intervju med älskade Scarlett Johansson.

Min äppelkanelmuffins och kaffe tar slut helt för fort så jag får lov att beställa in en ytterligare en kopp, extra stor, så att jag inte kan bli ivägkickad för snabbt. Solen är ju precis runt hörnet.

Några bord längre bort sitter 4 personer på en affärslunch med casualupplägg (läs medtvingade flickvänner). Businesskille nr 1, som verkar vara norrman, har tagit casuallunchen på största allvar i sin helt uppknäppta Lacoste-tröja och jättehöga asgarv med ena armen på flickvännens stolsrygg.

Businesskille nr 2 & flickvän är fransmän och får inte en syl i vädret (även om fransyskan inte verkar så värst intresserad av sylen ändå).

-AWESOME!!! brister norrmannen ut titt som tätt mellan asgarven och ringsignalerna från hans Blackberry och jag lovar mig själv, som Skandinav, att sikta på ett mer utvecklat superlativförråd än hans framöver.

Det är ett skådespel för vilken quality time-dag som helst. 

Casualbusinessen med fransmännen blandas väl med telefonbusiness på norska och jag undrar varför det måste vara nödvändigt att norsksnackas dollarsiffror på hög volym när ingen annan i kvarteret förstår hans modersmål ändå.

Scarlett berättar samtidigt vid mitt bord om ett minnesvärt möte med Laurence Fishburne när hon var 6 år:

"Let me ask you Scarlett, do you want to be an actor or do you want to be a star?"

"Well why can't I be both, I want to be both."

"No you can only pick one. You can be an actor or you can be a star."

Mr. Norwegian, do you want to be a businessman or do you wan to be a star? undrar jag för mig själv när jag går ner mot Hudson River.

Alltid när jag knallar längs strandpromenaden och tittar bort mot New Jersey på andra sidan Hudson River börjar jag tänka på Bon Jovi. Det slår aldrig fel och det kan verkligen ifrågasättas. 

Dessutom sätter också introt igång till It's my life. Det är ingen bra låt. Om det ändå kunde vara Runaway. 

Mina begränsade referenser till New Jersey pratar jag förstås gärna lågt om om. 

Frågan är bara om det egentligen säger mer om mig eller New Jersey?

Central Park

Hoodsen

En repa i hoodsen gör en lätt fattigare. Speciellt om man som jag tvångsmässigt tänker Kom igen nu, dollarn är låg, dollarn är låg..

I det höga huset här under bor jag förresten, det ryms nästan inte i kameran så högt är det. Det är aningen skumt att nån står och hälsar på en vid namn när man går in och ut. SKB borde komma hit och praoa.

Jag har nu också fått lov att köpa ett träningskort i husets gym, nästan enbart för att få chansen att utnyttja den jätteroliga entrén. För att komma in slår man först in en superhemlig kod i en apparat och sen lägger man handen över en platta som scannar av den.

I'm lovin it.

Jag kan inte bestämma mig om jag ska känna mig som att jag är med i Matrix eller Mission Impossible när jag står där och håller på.

Hösten på väg

Svalare väder tack och lov. Helgens 30 gr och höga luftfuktighet är mycket roligare att se på väderkartan än att uppleva i verkligheten i en storstad som denna.

Min Powershot har redan börjat visa på egen stark vilja genom att ha slutat föra över bilder till datorn. Vidare har min telefon börjat välja själv vilka sms jag ska få läsa. Ett ganska spännande upplägg. 

Varför kan inte teknik bara fungera?

testing- testing, one - two, one - two

Idag köpte jag en ny kamera.

Malin Arnesson tipsade mig innan jag reste hit om att Canon IXUS 860 var bra- och jag är såklart inte sämre än att jag litar på ett proffs. 

Sagt och gjort, när jag med IXUS på näthinnan traskade in på J&R Music World på Park Row för att spana på denna proffsiga lilla sak kom det till min kännedom att denna IXUS inte heter IXUS i USA utan man har i stället valt namnet POWERSHOT. 

Så fantastiskt. Och så underligt tänker jag samtidigt. 

Men det är klart, man upphör ju aldrig att imponeras över detta lands totala känsla för varumärkesbygge för den oinvigde (eller den breda massan om man så vill).

Säljare: "Du söker efter en kamera för hobbybruk? Får det lov att vara en IXUS eller en POWERSHOT?"

Oinvigd: "Hmm.. Jag måste tänka en stund. Jag tror faktiskt jag tar den som plåtar Powerbilder. Jag menar man vill ju ändå att det ska bli bra och så. En sån där IXUS vågar jag inte köpa, det är säkert nåt fusk. Nej, Power ska det va!"

Jag köpte såklart denna POWERSHOT och väntar nu otåligt på alla superbilder den ska ro iland.

Bagel with egg salad

Man kan ju verkligen undra i dessa bloggtider varför det ska vara nödvändigt med en till i raden. Det är onekligen en befogad fråga, i synnerhet eftersom jag själv är högst ointresserad av att cyberfölja folk som struttar runt i världen och attackerar en med diverse Globetrotterfasoner. 

Denna blogg riktar sig till dom som undrar om jag sover ordentligt om nätterna och om jag fixar att betala hyran i TriBeCa Tower (mamma & pappa, möjligtvis också Åsa) och vidare av dom som myser av att se på när allt går åt helvete.

Om ett par veckor får också tillvaron ett extra tillskott av syster Anna och God knows vad som händer då.

Drive-in Saturday läser man när man känner att man behöver stilla sin oro en smula, eller möjligtvis få den bekräftad. Allt är dock över samma dag jag landar i Sverige igen den 1 december.